Gula faran testlöpta

Imorse gick jag upp en timme före resten av familjen för att få springa lite på en i övrigt fullspäckad dag. 05:00 ringde klockan och 05:12 startade jag tidtagningen. På fötterna hade jag mina nya gula Karhu-skor.

Karhu Strong Ride

Karhu Strong Ride

Första intrycket var att de var helt ok. Blev varken positivt eller negativt överraskad. Det enda problemet jag hade egentligen var att skobanden hela tiden knöt upp sig. Men det löses ju lätt med en dubbelrosett. Tålådan (eller vad det nu heter, alltså utrymmet där man har tårna) kändes stor och bra, precis som jag vill ha det för att mina tår ska få röra sig lite som de vill och behöver.

Om Karhu är ett nytt favoritmärke vet jag inte. Men de kommer nog få nöta många fler mil under träning i alla fall.

Gula faran eller gula blixten?

Nya grejer är väl alltid kul att få. Speciellt om man behöver dem, och speciellt om det är löpargrejer, och speciellt om det är löparskor. Jippi, idag kom det ett par Karhu Strong Ride till mig på nåt mystiskt sätt och se så gula och fina de är!

Karhu Strong Ride

Karhu Strong Ride

Att ”gult är fult” håller jag inte med om. I och för sig så har jag inga andra träningskläder som går i gult så det blir ju inte så färgmatchat men vad gör det om skorna är bra?

Är de bra då? Vet inte än. Har inte hunnit prova. Jag hoppas orka upp imorgon bitti före frukost och ge mig ut på ett pass för att se vad de går för. Hoppas såklart på rekordtider.

Bloggförsummelse

Jag vill egentligen bara säga ett litet förlåt till alla bloggare som jag brukar lämna en liten kommentar hos. Och jag gör det såhär via min egen blogg.

Jag har försummat er, mina kära bloggvänner. Jag har bloggat sporadiskt om lite marathon och lite löpning men inte kommenterat era fina och innehållsrika bloggar. Varför? Jo, för att det har varit fullt upp med annat. Jobbet tar sin tid, familjen tar sin tid och nu så här på våren/sommaren så tar även huset och trädgården sin tid.

Det är bara ursäkter, jag vet, men ändå…

Jag ska bättra mig!

Kraften i positiv inställning

Det är lite märkligt men i helt olika sammanhang och med helt olika personer och på helt olika platser så har jag de senaste dagarna hamnat i diskussioner om den positiv inställningens kraft. Jag menar, om man går in i en förväntat jobbig situation med en positiv inställning så ökar genast chanserna för att situationen inte ska bli så jobbig.

Detta är ju nåt som man mer eller mindre vet med sig, men varför utnyttjar då inte fler detta faktum och – för att vara lite ego – varför gör inte jag det? Jag visste ju t.ex. att maran i lördags skulle bli jobbig och visst, jag gick kanske in i situationen med en positiv inställning, men jag lyckades ju inte hålla den inställningen mer än kanske maximalt 27-28 km.

Nä, mental träning, sökande inåt efter källan till den positiva inställningens kraft. Det är nog vägen att gå.

Händelserikt lunchpass

Såhär 5 dagar efter maran ska man väl klara av ett pass på en mil utan problem, tänkte jag när jag gav mig ut på lunchen idag. Startade vid jobbet och gav mig av förbi Operan, Casino Cosmopol, Järntorget och Danmarksterminalen för att slutligen vända vid Klippan och springa samma väg tillbaka. En runda som mäter 10,5 km.

Precis vid vändningen satt två ”fyllgubbar” och drack lite, och det var ju inte Vitargo eller RedBull precis. 🙂 De hälsade:
”Här kommer det ju en löpare. Heja på.”
Och jag var inte sen att heja tillbaka varpå de höjde sina flaskor och skålade i luften.
”Sprang du GöteborgsVarvet?” hörde jag efter mig. Fast det lät mer som ”Sprang du Göttebossvarvet?”
”Jo då”, svarade jag och lufsade vidare.

Redan där var rundan mer händelserik än den brukar vara, men det var inte slut ännu. Jag hade ju halva resan kvar… När jag hade ungefär 1 km kvar fick jag göra ett planerat stopp för att köpa lunchmat på LunchExpress åt mina kollegor. Kortet hade jag med mig i shortsfickan och handlingen gick bra. Hamnade i en kort diskussion om GPS-klockor med kassören när han fick se min ForeRunner 310 på armen. Själv hade han en 305:a.

Att springa sista kilometern med en plastkasse i varje hand var en upplevelse. I motvinden fungerade de som bromsfallskärmar á la dragracingbilar. Men tillbaka kom jag och lunch fick även jag 🙂

Bromsfallskärm

Stockholm Marathon 2010 – lång version

Jag sov ganska dåligt natten till marathonlördagen. Vaknade ganska många gånger, antingen av mig själv eller av att Lillkillen förde väsen i sitt rum. Men ändå var jag ganska pigg när klockan väl ringde 05:45 och det var dags att stiga upp. Anledningen till den tidiga morgonen var – precis som förra året – att jag skulle med specialtåget MarathonExpressen med avgångstid 07:07 från Göteborgs central.

Jag packade ihop det allra sista och till min lycka hittade jag även mina korta tights som jag hade tänkt springa i till sist. Frukost bestående av yoghurt, mackor och apelsinjuice packades ner för att ätas på tåget och sedan körde jag in mot stan.

Jag var framme i god tid, tog en bra plats på tåget och åt min frukost. Sen slappade jag lite, läste lite och pratade ganska mycket med fyra trevliga killar på andra sidan mittgången. Resan gick ändå ganska snabbt kändes det som och jag var snart framme i Stockholm. Började väl känna mig lite nervös men körde med lite mental coaching av mig själv och kom fram till att det inte fanns nåt att vara nervös för. Försökte slappna av och ta det lugnt.

Timmarna innan loppet startade tillbringade jag med att ladda och prata med trevliga människor och även den tiden gick fort och klockan hade precis passerat 13:00 när jag ramlade in på Östermalms IP för att lämna in överdragskläder och värdesaker, gå på toaletten och inte minst smörja in större delen av kroppen med vaselin.

Jag trängde mig in i startfålla E och kände mig både förberedd och oförberedd samtidigt. Lurig känsla… Så småningom gick startskottet och människomassan började röra sig framåt. Långsamt, långsamt. Efter några minuter hörde jag det eviga tjutet från chip som passerade över tidtagningsmattan vid starten och då började det bli möjligt att springa. Redan innan vi svängde ut på Valhallavägen råkade jag se en farthållare med tide 4:00 på vimpel och flagga och tänkte ”Honom ska jag haka på, ända in i mål”. Det gick ganska bra till en början. Visst var det trångt och så, men jag hängde med honom och allt kändes finemang i kroppen och i huvudet.

Nånstans vid 10-12 km stannade jag för att dricka vid en vätskekontroll och det gjorde inte min farthållare vilket gjorde att jag tappade hans rygg. När jag väl började springa igen var han redan 50-100 meter framför mig och tanken att springa ikapp honom avslog jag ganska snabbt. Det fick bli att ligga långt efter men att försöka att inte tappa mera. Det höll inte…

Jag höll nog ändå ganska bra fart för en tid runt 4 timmar upp till halvmarapasseringen eftersom den gjordes på 2:00:04 vilket var 4 minuter bättre än föregående år. Men förra året gick jag in i väggen efter ca 24 km och fick kämpa mig runt de sista 18 km och någonstans här, kring 21-21 km, började jag fundera på hur det var förra året. Det var helt fel… Jag började känna efter för mycket i kroppen och lyssna för mycket på den. Och självklart gör det lite ont i ben och höfter när man sprungit närmare 3 mil så någonstans mellan kilometermarkeringarna för 29 och 30 km gjorde jag min första promenadpaus. Jag försökte i alla fall hålla mina gångpassager korta. Redan innan jag började gå bestämde jag mig för hur långt jag skulle få gå och det funkade ganska bra.

När jag precis kommit fram till Södermälarstrand på andra varvet kom Esroth och sprang om mig. Självklart pinnade jag ikapp henne och vi lufsade tillsammans några meter. Det var kul att se hur pigg och positiv hon var efter så lång tid och sträcka! Själv fick jag fortsätta med mina promenadpauser då och då men det gick ändå ganska bra. Vid det här laget hade jag släppt tanken på 4:00 helt. Målet på 4:13 var nog också passerat men kände att 4:30 skulle jag nog fixa ändå.

Kämpade och kämpade och fick en liten kick när jag blev påhejad av Krister från jogg.se (för övrigt gjorde mitt jogg.se-linne att jag fick lite extra hejarop här och där, antagligen från andra jogg.se-aktiva). Slutligen kunde jag ändå se Stadion och en titt på klockan sa att det skulle bli på håret att jag skulle klara 4:30 så nu fick jag lägga i en växel till. Väl inne på Stadion lyckades jag nog plocka 10-20 placeringar genom att ha lite extra krafter att ta till och slutligen fick jag ändå en tid på 4:29:28.

Efter loppet varvade jag ner i trevlig sällskap med bl.a. dusch och pizza. Bättre har nog aldrig en pizza smakat 🙂

Jag var absolut inte nöjd direkt efter loppet. Inte heller söndagen kände jag mig nöjd, men nu kan jag nog säga att jag ändå gjorde vad jag kunde efter förutsättningarna. Min analys av detta lopp är att jag verkligen MÅSTE få till långpass på uppåt 30 km åtminstone varannan eller var tredje vecka för att kunna bli bättre på marathondistansen. Det funkar INTE att kalla 16-17 km för långpass och sedan tro att jag ska prestera bra på sträckor som är mer än dubbelt så långa.

Nästa år… nästa år…

Stockholm Marathon 2010

Det blir ett kort inlägg eftersom jag skriver det från min iPhone på tåget.

Min sluttid i 2010 års upplaga av Stockholm Marathon blev 4:29:28.

Nöjd? Nja, hade ju ett mål på 4:13 ungefär men kroppen och psyket ville inte som intellektet idag. Imorgon kommer jag vara nöjd. Tror jag i alla fall!

En fantastisk dag i Stockholm med många trevliga möten!

Och ett stort grattis speciellt till LöparJanne som persade snyggt på sin födelsedag!

Mer utförlig beskrivning om loppet kommer inom kort.