Archive for the ‘Tävling’ Category

6H Trollhättan

Lördagsmorgonen började precis som vilken annan lördagsmorgon som helst. Uppstigning strax efter klockan 6 och frukost i lugn och ro med familjen. Därefter var det inte mycket som var som vanligt denna lördagsmorgon. Jag packade det sista inför mitt livs andra ultralopp och några minuter efter 8 var bilen i rullning norrut mot Trollhättan och Knorretorpet.

Knorren

Krorretorpet (Knorren) lördag morgon

Väl framme hämtade jag min nummerlapp och passade på att ge K-G ett exemplar av min bok som jag lovade honom eftersom han ställde upp som korrekturläsare av manuset. Sedan var det dags för ombyte och dagen till ära blev det full jogg.se-utstyrsel med jogg.se-linne och jogg.se-keps.

ombytt

Ombytt, lite dålig skärpa, men ändå...

Jag träffade på lite människor att prata med så den knappa timmen som var kvar tills det var dags för start gick ganska snabbt. Så det dröjde inte förrän K-G ropade ut att det var dags för start och jag började springa.

Oj, vad lätt det kändes… Första milen gick på ungefär 55 minuter, två mil passerade jag efter ca 1:55 och efter tre timmar hade jag lyckats avverka ca 29 km. Redan nu började jag ana att mitt mål på 55 km inte skulle nås, men jag borde ändå lyckas ganska bra och slå personbästa med god marginal

En fot före den andra

Hur svårt kan det vara, det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra

Jag sprang och sprang och gick lite då och då och ärligt talat så blev gångpauserna fler och fler och längre och längre. Jag fick dock trevligt påhejande av Niklas från jogg.se och frugan och sonen som kommit upp med tåget. Tack för det! Och tack till alla andra som hejade också. Både frugan och Niklas tog lite bilder så här kommer de.

Jag springer så snabbt så att bilden blir suddig 🙂

Två tummar upp! Njuter av en heldags löpning...

Stannar till en stund hos familjen för en andningspaus

När jag hade sprungit i 6 timmar stannade distansräknaren på 49185 meter. Ett drygt varv (varvet var 1093 meter långt) sämre än förra året. Min direkta känsla var besvikelse. Två varv till borde jag ha klarat tyckte jag. Men det blev som det blev och nu i efterhand går det inte att göra nåt åt det. Jag kom i alla fall över marathondistansen med knappt 7 km och det är ändå huvudsaken.

Det kommer fler 6H-lopp och jag är grymt sugen på att ställa upp i Skövde i höst för att försöka sätta nytt PB där.

Det är i alla fall en otrolig känsla att springa tidslopp. Det går knappt att jämföra med ett marathonlopp. Stämningen runt banan är helt annorlunda och servicen vid vätskestationen likaså. Ett exempel är när K-G ställer sig mitt i banan med en papplåda i varje hand och ropar:
”Choklad eller jordgubb?!”
Det var alltså dags för glass! Och bordet vid varvningen var alltid välfyllt med vatten, sportdryck, cola, fanta, chokladdryck, kaffe, köttbullar, lasagne, godis, mackor, bars, m.m. m.m. Grymt service helt enkelt.

Slutligen: 6H – Try it, you’ll like it!

Annonser

Personsämsta på 6H

Igår sprang jag Trollhättan 6H. Hade satt målet på 55 km och trodde nog att det skulle gå. Första 2,5 milen gick ganska lätt men sen… Oj oj oj…

En längre redogörelse med bilder mm kommer snart, men tills dess:

49185 meter blev det. Surt att missa 5-milsgränsen med så lite som 815 meter men vadå, det kommer fler lopp. Och kul var det ändå!

Det blir en ultrahelg

På lördag står jag på startlinjen i 6-timmarsloppet i Trollhättan. Oj, vad kul det ska bli. Det har varit tveksamt in i det längsta men nu är det bestämt och klart.

Blir till att åka förbi Intersport på hemvägen idag för att köpa lite Vitargo för att ladda. Resorb har jag redan hemma…

Stockholm Marathon 2010 – lång version

Jag sov ganska dåligt natten till marathonlördagen. Vaknade ganska många gånger, antingen av mig själv eller av att Lillkillen förde väsen i sitt rum. Men ändå var jag ganska pigg när klockan väl ringde 05:45 och det var dags att stiga upp. Anledningen till den tidiga morgonen var – precis som förra året – att jag skulle med specialtåget MarathonExpressen med avgångstid 07:07 från Göteborgs central.

Jag packade ihop det allra sista och till min lycka hittade jag även mina korta tights som jag hade tänkt springa i till sist. Frukost bestående av yoghurt, mackor och apelsinjuice packades ner för att ätas på tåget och sedan körde jag in mot stan.

Jag var framme i god tid, tog en bra plats på tåget och åt min frukost. Sen slappade jag lite, läste lite och pratade ganska mycket med fyra trevliga killar på andra sidan mittgången. Resan gick ändå ganska snabbt kändes det som och jag var snart framme i Stockholm. Började väl känna mig lite nervös men körde med lite mental coaching av mig själv och kom fram till att det inte fanns nåt att vara nervös för. Försökte slappna av och ta det lugnt.

Timmarna innan loppet startade tillbringade jag med att ladda och prata med trevliga människor och även den tiden gick fort och klockan hade precis passerat 13:00 när jag ramlade in på Östermalms IP för att lämna in överdragskläder och värdesaker, gå på toaletten och inte minst smörja in större delen av kroppen med vaselin.

Jag trängde mig in i startfålla E och kände mig både förberedd och oförberedd samtidigt. Lurig känsla… Så småningom gick startskottet och människomassan började röra sig framåt. Långsamt, långsamt. Efter några minuter hörde jag det eviga tjutet från chip som passerade över tidtagningsmattan vid starten och då började det bli möjligt att springa. Redan innan vi svängde ut på Valhallavägen råkade jag se en farthållare med tide 4:00 på vimpel och flagga och tänkte ”Honom ska jag haka på, ända in i mål”. Det gick ganska bra till en början. Visst var det trångt och så, men jag hängde med honom och allt kändes finemang i kroppen och i huvudet.

Nånstans vid 10-12 km stannade jag för att dricka vid en vätskekontroll och det gjorde inte min farthållare vilket gjorde att jag tappade hans rygg. När jag väl började springa igen var han redan 50-100 meter framför mig och tanken att springa ikapp honom avslog jag ganska snabbt. Det fick bli att ligga långt efter men att försöka att inte tappa mera. Det höll inte…

Jag höll nog ändå ganska bra fart för en tid runt 4 timmar upp till halvmarapasseringen eftersom den gjordes på 2:00:04 vilket var 4 minuter bättre än föregående år. Men förra året gick jag in i väggen efter ca 24 km och fick kämpa mig runt de sista 18 km och någonstans här, kring 21-21 km, började jag fundera på hur det var förra året. Det var helt fel… Jag började känna efter för mycket i kroppen och lyssna för mycket på den. Och självklart gör det lite ont i ben och höfter när man sprungit närmare 3 mil så någonstans mellan kilometermarkeringarna för 29 och 30 km gjorde jag min första promenadpaus. Jag försökte i alla fall hålla mina gångpassager korta. Redan innan jag började gå bestämde jag mig för hur långt jag skulle få gå och det funkade ganska bra.

När jag precis kommit fram till Södermälarstrand på andra varvet kom Esroth och sprang om mig. Självklart pinnade jag ikapp henne och vi lufsade tillsammans några meter. Det var kul att se hur pigg och positiv hon var efter så lång tid och sträcka! Själv fick jag fortsätta med mina promenadpauser då och då men det gick ändå ganska bra. Vid det här laget hade jag släppt tanken på 4:00 helt. Målet på 4:13 var nog också passerat men kände att 4:30 skulle jag nog fixa ändå.

Kämpade och kämpade och fick en liten kick när jag blev påhejad av Krister från jogg.se (för övrigt gjorde mitt jogg.se-linne att jag fick lite extra hejarop här och där, antagligen från andra jogg.se-aktiva). Slutligen kunde jag ändå se Stadion och en titt på klockan sa att det skulle bli på håret att jag skulle klara 4:30 så nu fick jag lägga i en växel till. Väl inne på Stadion lyckades jag nog plocka 10-20 placeringar genom att ha lite extra krafter att ta till och slutligen fick jag ändå en tid på 4:29:28.

Efter loppet varvade jag ner i trevlig sällskap med bl.a. dusch och pizza. Bättre har nog aldrig en pizza smakat 🙂

Jag var absolut inte nöjd direkt efter loppet. Inte heller söndagen kände jag mig nöjd, men nu kan jag nog säga att jag ändå gjorde vad jag kunde efter förutsättningarna. Min analys av detta lopp är att jag verkligen MÅSTE få till långpass på uppåt 30 km åtminstone varannan eller var tredje vecka för att kunna bli bättre på marathondistansen. Det funkar INTE att kalla 16-17 km för långpass och sedan tro att jag ska prestera bra på sträckor som är mer än dubbelt så långa.

Nästa år… nästa år…

Stockholm Marathon 2010

Det blir ett kort inlägg eftersom jag skriver det från min iPhone på tåget.

Min sluttid i 2010 års upplaga av Stockholm Marathon blev 4:29:28.

Nöjd? Nja, hade ju ett mål på 4:13 ungefär men kroppen och psyket ville inte som intellektet idag. Imorgon kommer jag vara nöjd. Tror jag i alla fall!

En fantastisk dag i Stockholm med många trevliga möten!

Och ett stort grattis speciellt till LöparJanne som persade snyggt på sin födelsedag!

Mer utförlig beskrivning om loppet kommer inom kort.

Redo för marathon

Redo för ärendelöpning

Idag sprang jag för sista gången före 2010 års upplaga av Stockholm Marathon. Det blev ett ärendelöpningspass där jag sprang från kontoret till IntersportBackaplan för att köpa Vitargo för kolhydratuppladdningen. Detta tillsammans med Resorb och lite mer mackor och/eller pasta, ris och potatis borde göra mig tillräckligt laddad kolhydratmässigt.

Mentalt och fysiskt är jag nog också redo! Jag är laddad till tusen och det kommer bli hur kul som helst. Visst, det kommer kännas i kroppen efter sådär 3 mil, det är jag ju medveten om, men jag har aldrig varit bättre tränad än nu vilket ger mig en boost mentalt. ”Västerbron är platt” kommer mantrat för året vara 🙂

Praktiskt är jag nog inte helt redo. Jag måste få till min packlista inför lördagen så att jag kan packa på fredag kväll då tåget från Göteborg central går redan 07. Det är så lätt att glömma nåt, nästan lika lätt som att ta med för mycket grejer. 🙂

Men jag är redo! Redo för personbästa på marathondistansen! Redo för en underbar upplevelse och en liten lätt utmaning.

Let’s run!

Bild från Varvet

Fortfarande pigg efter ca 8 km

Klicka på bilden för en större version

Jag poserar och gör ”tummen upp” för fotografen. 3-4 km senare var jag inte lika pigg och glad 🙂