Varmkorv? Nej tacka vet jag maraton!

– Vägen fram till mitt första maraton –

I den lilla värmländska byn Sörby där jag växte upp var fotboll mer eller mindre den enda organiserade idrott som fanns att tillgå. Då jag var – och är – nästintill helt ointresserad av denna sport blev jag tidigt ställd utanför den idrottsliga scenen och mina ungdomsårs fritid togs istället främst upp av böcker, datorer och teknik. Att ett av min fars favorittalesätt var ”Sport? Nej tacka vet jag varmkorv!” gjorde också att jag inte hade något tryck på mig hemifrån att prestera något idrottsligt överhuvudtaget . Dock var ju cykeln eller benen de enda sätten att förflytta sig mellan olika kompisars hus och gårdar fram till dess att mopeden blev det främsta transportsättet från min 15-årsdag och framåt. Detta till trots hade jag länge ett antal överviktskilon och visst blev det ett och annat löppass på den 2,5 km långa skogsbanan men aldrig något regelbundet.

Under värnplikten hade jag lyckats arbeta mig till en ganska god form som dock snabbt försvann när jag muckade och började plugga på Chalmers. Den mesta tiden gick åt till att plugga eller dricka allt för mycket öl tillsammans med studiekamraterna. Igen började de överflödiga kilona byggas på runt magen och den sporadiska löpningen återupptogs men återigen så slutade jag springa av någon anledning som jag inte kan dra mig till minnes. Så fortsatte det i några intervaller; jag började springa för att lite senare sluta springa och gå upp i vikt. Sedan började jag springa för att gå ner i vikt och slutade lite senare igen och gick återigen upp i vikt.

Flera år senare hade jag fått jobb på en statlig myndighet där vi hade rätt till en timmes motion på betald arbetstid. En av mina kollegor frågade om jag ville följa med ut på ett löppass en vecka och jag letade upp ett par gamla träningsskor och några slitna träningsbyxor och följde med på en runda på knappt 5 km. Jag tog mig runt! Utan att ha tränat särskilt mycket alls de senaste åren. Jag fick blodad tand och under det kommande halvåret var vi ute på en runda i veckan på jobbet och ofta tog jag ytterligare en runda i min ensamhet hemma varje vecka. Jag var fast! För första gången kände jag att det var roligt att springa och när jag inte sprungit på en vecka kände jag ett verkligt behov av att komma ut. Skillnaden mot tidigare försök tror jag var att jag denna gång inte började springa för att gå ner i vikt. Visst gick vikten ner, men det var bara ett välkommet sidoresultat. Tillsammans kom vi fram till att vi skulle springa Göteborgsvarvet. Min kollega hade sprungit det ett par gånger tidigare men för mig kändes distansen onåbar. Vi ökade i alla fall distansen lite på våra pass då och då och avverkade snart nästan en mil vid varje tillfälle.

Jag bytte jobb på våren 2006 och på mitt nya jobb hade vi inte förmånen att kunna träna på arbetstid men jag höll ändå fast vid löpträningen och stod snart på startlinjen i mitt första Göteborgsvarv. Innan dess hade jag lyckats springa 16 km som längst men tänkte att det får bära eller brista. Startskottet gick och drygt två timmar senare stapplade jag över mållinjen helt överlycklig. Tävlingsmomentet gjorde löpningen ännu ett snäpp roligare trots att jag endast tävlade mot mig själv och min trötthet. Folkfesten runt hela arrangemanget bar fram mig över båda de tunga broarna och min första halvmara var helt plötsligt ett faktum.

Mitt mål var uppnått och när tröttheten efter halvmaran lagt sig började en tomhet komma över mig. Vad gör jag nu? Vad är nästa steg? Valet stod mellan snabbare eller längre och jag valde båda. ”Klarar jag ett halvt maraton så ska jag väl klara ett helt också”, tänkte jag för mig själv och detta blev ett av målen för 2007. Träningen fortsatte och för absolut första gången lyckades jag hålla en rimlig träningsmängd under vintermånaderna. Våren kom och med den ett nytt Göteborgsvarv där jag återigen stod på startlinjen men med betydligt färre fjärilar i magen än året innan. Jag lyckades skala bort nästan 10 minuter i sluttid och var ännu en gång överlycklig. Nu hade jag en halvmara på under två timmar i bagaget. Stolt som en tupp tog jag emot medaljen och vandrade smått haltade av trötthet ut i folkhavet till min fru som gratulerade mig.

Men årets mål var ju att klara av att springa ett maratonlopp, inte ytterligare en halvmara. Hade sprungit Göteborg Halvmarathon året innan och visste att Göteborg Marathon gick samtidigt som detta. Anmälan till detta lopp skickades in och betalades och träningsmängden ökades. Här kom första motgången, ett löparknä… Under ett träningspass på 16 km högg det till i mitt högra knä efter en dryg mil men oerfaren som jag var så fortsatte jag som om inget hade hänt. Detta fick jag naturligtvis betala för under flera månader framåt men när dagen för maratonloppet närmade sig kändes det bra i knän och ben och jag startade. Höll en för mig bra fart under första milen, lite långsammare under andra milen och när det bara var någon enstaka kilometer kvar till varvningen på Slottsskogsvallen började jag känna av mina knän igen. Jag lyckades övertala mig själv att bryta loppet och idag känner jag mig stolt över det beslutet som egentligen var mycket svårare att ta än att fortsätta med ömmande knän. Men målet för 2007 – att springa ett maraton – uppnåddes inte.

Det föll sig självklart att målet för 2008 då skulle bli att springa ett maraton. 2008 skulle bli revanschåret! Byn där jag växte upp – och där mina föräldrar bor kvar – ligger endast tre mil från Sunne och jag hade sett i en kalender över svenska långlopp att det skulle anordnas ett maratonlopp där i början av maj. Anmälan var ett faktum och några månader senare befann jag mig i Sunne tillsammans med ett 60-tal andra. Stämningen var på topp, vädret nästan perfekt och mina knän hade jag inte känt av på länge. Banan var en 7 km lång vändpunktsbana som skulle avverkas sex gånger och det fanns vätska och senare tilltugg i form av bland annat banan och choklad vid varje vändning.

Uppladdningen hade pågått i flera dagar, med mental träning och kolhydratladdning och nu när det bara var en halvtimme kvar startade också uppvärmningen. Halvtimmen passerade och starten gick. Löpningen kändes perfekt. Jag svävade fram över småvägar och cykelbanor genom Sunne centrum. Halvmaran passerades på ungefär 1:55, alltså bättre än min bästa tid från Göteborgsvarvet och det fanns en hel del energi och vilja kvar. Men här någonstans hände något mentalt tror jag. Jag blev medveten om att jag nu ökade min längsta löpta distans med varje steg jag tog och ungefär när jag passerade markeringen för 30 km tog orken slut. Benen kändes stumma och det sköna flytet jag känt var helt borta. Nu var det enbart vilja som drev mig framåt!

Viljans kraft är dock stark och jag lyckades till slut ta mig ända in i mål och tyckte mig höra någon applåd bland de som gått i mål före mig. En välsmakande pastasallad, en minnesmedalj och en välbehövlig dusch blev belöningen, men det som betydde mest var att jag klarat det. Den inte så imponerande tiden blev 4:29, men jag kom i mål!

Under första halvan av loppet fanns mina föräldrar vid sidan av banan och hejade glatt på och även om det inte var något jag såg så skulle det inte förvåna mig om min far njöt av en eller annan korv. Själv har jag kommit fram till att korv och sport går alldeles utmärkt att kombinera och inför nästa maraton kanske jag provar en korvuppladdning, för fler maraton kommer det att bli. Förhoppningsvis många fler!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: