Archive for juni, 2010

Bloggen är död! Länge leve bloggen!

Nu är det slut på den här bloggen. MarathonJohans nya hem hittar ni här:

http://marathonjohan.se

Enkelt att komma ihåg va? Och en riktigt snygg grafisk profil har jag fått till också tycker jag, med mycket stor hjälp av LöparJanne såklart! Kolla in och se själva!

6H Trollhättan

Lördagsmorgonen började precis som vilken annan lördagsmorgon som helst. Uppstigning strax efter klockan 6 och frukost i lugn och ro med familjen. Därefter var det inte mycket som var som vanligt denna lördagsmorgon. Jag packade det sista inför mitt livs andra ultralopp och några minuter efter 8 var bilen i rullning norrut mot Trollhättan och Knorretorpet.

Knorren

Krorretorpet (Knorren) lördag morgon

Väl framme hämtade jag min nummerlapp och passade på att ge K-G ett exemplar av min bok som jag lovade honom eftersom han ställde upp som korrekturläsare av manuset. Sedan var det dags för ombyte och dagen till ära blev det full jogg.se-utstyrsel med jogg.se-linne och jogg.se-keps.

ombytt

Ombytt, lite dålig skärpa, men ändå...

Jag träffade på lite människor att prata med så den knappa timmen som var kvar tills det var dags för start gick ganska snabbt. Så det dröjde inte förrän K-G ropade ut att det var dags för start och jag började springa.

Oj, vad lätt det kändes… Första milen gick på ungefär 55 minuter, två mil passerade jag efter ca 1:55 och efter tre timmar hade jag lyckats avverka ca 29 km. Redan nu började jag ana att mitt mål på 55 km inte skulle nås, men jag borde ändå lyckas ganska bra och slå personbästa med god marginal

En fot före den andra

Hur svårt kan det vara, det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra

Jag sprang och sprang och gick lite då och då och ärligt talat så blev gångpauserna fler och fler och längre och längre. Jag fick dock trevligt påhejande av Niklas från jogg.se och frugan och sonen som kommit upp med tåget. Tack för det! Och tack till alla andra som hejade också. Både frugan och Niklas tog lite bilder så här kommer de.

Jag springer så snabbt så att bilden blir suddig 🙂

Två tummar upp! Njuter av en heldags löpning...

Stannar till en stund hos familjen för en andningspaus

När jag hade sprungit i 6 timmar stannade distansräknaren på 49185 meter. Ett drygt varv (varvet var 1093 meter långt) sämre än förra året. Min direkta känsla var besvikelse. Två varv till borde jag ha klarat tyckte jag. Men det blev som det blev och nu i efterhand går det inte att göra nåt åt det. Jag kom i alla fall över marathondistansen med knappt 7 km och det är ändå huvudsaken.

Det kommer fler 6H-lopp och jag är grymt sugen på att ställa upp i Skövde i höst för att försöka sätta nytt PB där.

Det är i alla fall en otrolig känsla att springa tidslopp. Det går knappt att jämföra med ett marathonlopp. Stämningen runt banan är helt annorlunda och servicen vid vätskestationen likaså. Ett exempel är när K-G ställer sig mitt i banan med en papplåda i varje hand och ropar:
”Choklad eller jordgubb?!”
Det var alltså dags för glass! Och bordet vid varvningen var alltid välfyllt med vatten, sportdryck, cola, fanta, chokladdryck, kaffe, köttbullar, lasagne, godis, mackor, bars, m.m. m.m. Grymt service helt enkelt.

Slutligen: 6H – Try it, you’ll like it!

Personsämsta på 6H

Igår sprang jag Trollhättan 6H. Hade satt målet på 55 km och trodde nog att det skulle gå. Första 2,5 milen gick ganska lätt men sen… Oj oj oj…

En längre redogörelse med bilder mm kommer snart, men tills dess:

49185 meter blev det. Surt att missa 5-milsgränsen med så lite som 815 meter men vadå, det kommer fler lopp. Och kul var det ändå!

Det blir en ultrahelg

På lördag står jag på startlinjen i 6-timmarsloppet i Trollhättan. Oj, vad kul det ska bli. Det har varit tveksamt in i det längsta men nu är det bestämt och klart.

Blir till att åka förbi Intersport på hemvägen idag för att köpa lite Vitargo för att ladda. Resorb har jag redan hemma…

Skärpning

Nu måste jag skärpa mig. I en veckas tid, minst, har jag slarvat med vad jag äter. Inte bra…

Det har blivit massor med godis, chips och andra onyttigheter och visst känns det lite bra under tiden jag mjölar i mig men jag vet ju att det inte är bra för mig så nu får det vara bra! Igår storhandlades det och jag köpte en jättestor vattenmelon och färska morötter i knippe och det borde kunna bli vettiga ersättningar för godiset och chipsen. Hoppas jag.

Nu är det skärpning som gäller.

För övrigt gick jag upp klockan 5 i morse och sprang 8,88 km. Det kändes bra i alla fall 🙂

Sjuk igen

Igår morse skulle jag gå upp lite före resten av familjen för att hinna med ett träningspass på 1,5-2 timmar men jag kände ganska direkt efter att jag gått upp att halsen inte var som den skulle och att kroppen inte kändes helt ok. Så träningspasset uteblev och dagen fylldes istället av roliga saker som att städa och fixa lite i huset efter ombyggnationen av källaren.

I natt vaknade jag och toksvettades. Inte ett gott tecken… Och när jag lite senare vaknade för att gå upp så kändes kroppen och halsen precis som morgonen innan. Så det blev en hemma-dag idag med vila och lugn och ro. Förhoppningsvis är jag tillbaka i matchen imorgon och med lite tur så känner jag mig tillräckligt bra för att springa 6-timmars i Trollhättan på lördag. Men vi får se…

Strävanden

Visst strävar vi alla efter att bli bättre? Kanske strävar vi efter att bli bättre löpare, bättre på vårt arbete, bättre på att njuta av livet, bättre på att släppa jobbet när man kommer hem eller rent av efter att bli en bättre människa sett på nåt generellt plan? Listan kan göras hur lång som helst, men jag behöver nog inte göra den längre, jag tror ni som läser detta förstår poängen 🙂

I våra strävanden möter vi ofta hinder. Vill vi bli bättre löpare kanske hindren är skador, sjukdomar eller tidsbrist. Vill vi bli bättre människor kanske hindren mer ligger i relationer med andra människor som har gjort sig en bild av oss som vår strävan på något sätt river upp och förstör. Vi kanske är rädda för att förstöra relationer? Men kan det vara så att hindren finns i oss själva? Ok, en skada är en skada, det kan man inte göra så mycket åt. Men de mjukare hindren, ligger de i oss själva?

Förutsatt att vi är helt säkra på att de förändringar vi vill göra i (eller med) våra liv är något som vi kan stå för så borde vi inte låta andra människor eller andra omständigheter stå i vägen för oss. Med ett ord kallas väl den här processen för självförverkligande. Vem ska/kan/får stå i vägen för att vi förverkligar oss själva? Vem vill göra det egentligen? Vem vill leva med vetskapen om att han/hon hindrat en annan människa att bli den han/hon själv vill vara? Skuldkänslor är väl bara förnamnet här?

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske är min poäng följande:
Låt inget och ingen stå i vägen för dig, du är den du är, men möjligheterna att bli den du vill vara styr du själv över!