Mitt brutna 6-timmars

Laddad till tänderna stod jag hemma i köket och såg – och hörde – när himlen öppnade sig och all världens vatten ramlade ner över Göteborg. ”Nåväl”, tänkte jag, ”klockan är ju inte mer än 3 så det är ju bättre att regnet kommer nu än sen.” Och vadå, lite regn har ju ingen dött av, eller åtminstone väldigt få i Göteborg…

Lastade in Lillkillen, all springutrustning, barnvagn och matsäck (till Lillkillen och hustrun) i bilen för att hämta upp hustrun på jobbet innan avfärd mot Slottsskogen men i sista stund ändrade vi oss och släppte av Lillkillen och hustrun hemma för en lugn hemmakväll istället för att släpa ut honom i regnet. Så där satt jag, själv i bilen, på väg mot Slottsskogen och såg hur himlen öppnade sig igen. Fast på ett annat sätt den här gången, nu sprack molnen upp!

”Wheey, solen!” tänkte jag. ”Det blir en underbar kväll det här.” Kom så småningom fram till Villa Belparc där tävlingscentrum var och tänkte att jag måste ha kommit fel. Inte en kotte såg jag där jag hade förväntat mig massor av människor. Ja, med kotte menar jag förstås människa

Tomt utanför Villa Belparc

Tomt utanför Villa Belparc

Letade runt lite och hittade till slut en smått förvirrad K-G Nyström som letade efter sina bilnycklar. Kvitterade ut nummerlapp och chip och knallade tillbaka till bilen för ombyte och en energigivande power-bar! Solen försvann igen till förmån för några moln men fortfarande inget mer regn och allt såg ljust ut.

När klockan slog 17:55 – starten skulle gå 18:00 – öppnade sig himlen igen. Återigen ett massivt skyfall! K-G sköt på starten till 18:15 och då hade lyckligtvis regnet avtagit till ett mer behagligt – eller åtminstone acceptabelt – duggregn. Starten gick och alla lufsade iväg. Efter 10 meter, där vägen delade sig i två, kom vi fram till att ingen visste hur banan gick. Skulle vi springa runt tältet eller genom tältet. I de flesta sammanhang skulle ”runt tältet” vara det logiska men inte här. ”Genom tältet, sa jag inte det?” ropade K-G och i stort sett hela startfältet fick vända och springa tillbaka en bit. På vilken annan tävling som helst – som inte är ultra alltså – skulle detta få ödesdigra konsekvenser men inte här. Alla skrattade bara och sprang vidare.

I väntan på den nya starttiden

I väntan på den nya starttiden

Efter ca 400 meter upptäckte vi två jättestora vattenpölar – 3 – 4 meter långa – som täckte gångvägen vi skulle springa på. ”Ingen större fara”, tänkte jag och antagligen de flesta andra också. ”Bara att springa runt dem”. Hmmm, där var det ju gyttja under gräset visade det sig. Lera till fotknölarna och vatten i skorna. Två gånger om dessutom eftersom det var två pölar. ”Ja, ja, det är väl bara att springa på”, tänkte jag. Efter ganska exakt 5 minuter kom jag in för min första varvning (varvet var 730 meter) och då hade jag nästan fått upp värmen i skorna igen. Några minuter senare var det dags att bada i pölarna igen.

Alla försökte till en början att komma på smarta sätt att springa genom pölarna men det fanns inga, det var liksom bara till att ge upp, springa rakt genom dem och bli dyngsur om fötterna. Regnet kom och gick och solen började så smått titta fram igen. Det sociala var dock på topp! Tjôta lite med de man springer förbi eller blir omsprungen av och byta några ord med nån ”i depå”.

Efter 1 timme och 20 minuter ungefär lyckas jag vricka till foten när jag springer genom en av vattenpölarna. Jag tror att det var nån liten grop i asfalten som jag inte såg genom vattnet men är inte helt säker. Jag försökte gå en liten stund men det gjorde ändå ont. Testade att löpa på foten men kände ganska direkt att det inte var värt att springa ytterligare 4,5 timmar med den foten. Inte i det vädret och med de återkommande pölarna.

Brutit loppen men är inte knäckt

Brutit loppet men är inte knäckt

Jag linkade in till varvning. Satte mig i en minut och funderade och lämnade sedan in mitt chip till K-G och gav mig av hemåt. Redan när jag gick ur bilen hemma en dryg halvtimma efter vrickningstillfället kände jag nästan ingenting i foten. Ångrar jag mitt beslut? Nix! Det kommer en träningsvecka nästa vecka, det kommer fler 6-timmarslopp och  nu närmast kommer Göteborg Marathon den 10/10.

Det blev 20 varv á 730 meter, alltså 14,6 km på 1:22:52 (5:41-tempo). Inte illa pinkat ändå för en fredagskväll…

Annonser

7 responses to this post.

  1. oj vilken berättelse. trist at du vrickade dig lite, jag hade direkt sett det som ett tecken att det här är inte värt det, och du kom ju till samma slutsats så…
    Som sagt fler tävlingar kommer ju.
    Bra tid på det du hann med ivf.

    Svara

  2. Inte alls illa pinkat en fredagkväll. Jag tror att du gjorde helt rätt – man kan omöjligen veta hur ”skadad” man är med adrenalin i kroppen sådär.

    När det gäller regn och ”vattenlöpning” så blir man ju bara blöt EN gång. Men under ett 6-timmarslopp är det mer påfrestande då tårna blir svampiga.

    Det kommer fler 6-timmars med bra väder och synliga löparbanor!

    Svara

  3. BRa tid på 14 km! Ladda nu inför maran!

    Svara

  4. Posted by marathonjohan on 30 augusti 2009 at 22:10

    Piratfarsan – Jo, jag gjorde rätt ochär i efterhand ganska nöjd!

    MarathonMia – Helt rätt med att man bara blir blöt en gång. Men att trampa ner sig till fotknölarna var 4:e minut gjorde ju att skorna blev som små minisjöar. De har nog precis torkat tror jag 🙂 Det kommer många fler lopp!

    magdalena – Det ska jag! Kanske kan det bli ett Lidingölopp också, vi får väl se…

    Svara

  5. Jag tycker verkligen det var rätt beslut. På ett 6-timmars har man ju ändå inte tid att sitta ner och vila för att känna efter. Även om det känns ok så kan man få långsiktiga skador om man fortsätter. Det är lätt att man kompenserar för smärta och istället drar på sig andra problem.

    Svara

  6. Posted by kortben on 31 augusti 2009 at 22:48

    Efter sådär 5 timmar så hade vattenpölarna blivit det bästa på hela varvet, jag längtade efter att få svalka de värkande fötterna och lade upp en taktik för hur man blöter ner sig som bäst på två steg genom en pöl. Menprecis som du så försökte jag springa runt dem i början!

    Svara

  7. Posted by marathonjohan on 03 september 2009 at 09:41

    Zebban – Tack för ”stöttningen”. Kändes tungt i ungefär 5 minuter men sedan visste jag också att jag gjort rätt… Det är inte värt att skada sig mer eller mindre permanent.

    kortben – Ha! 😀 Kan tänka mig det. Verkar som att du fick till ett bra resultat i regnet ändå! Lycka till på Marathon du medoc också!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: