Ultratankar

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag skulle plita ner mina tankar om ultralöpningsdebuten och kanske några jämförelser mellan ultramarathon och ”vanlig” marathon. Detta inlägg kommer här… Så ni som har väntat kan sluta vänta och börja läsa.

Först och främst vill jag bara säga jag ”bara” sprungit ett 6-timmarslopp. Handlar det om 12-timmars eller längre tidslopp eller rent av om distanslopp (>42195m) så finns säkert andra skillnader och/eller likheter som är värda att ta upp. Fyll i så fall gärna på med en kommentar nedan!

Långt...

Långt...

Distansen skiljer sig ju åt. På tidsloppen vet man ju inte hur långt det blir, det är ju själva poängen, men de allra flesta kommer över marathondistansen även på ett 6-timmarslopp. Självklart är det tyngre för kroppen – men även för psyket – att springa längre än marathon än att springa marathon.

Servicen har vi varit inne på i tidigare inlägg som handlade om stora och små marathonlopp. Ett stort marathon som Stockholm har vätskekontroller var 3:e km och utdelning av saltgurka och buljong och bananer och f-n och hans mormor. Ett mindre lopp, som Göteborg Marathon har kanske kontroller var 5:e km eller ibland ännu mer sällan. Tidslopp går oftast på korta banor, från 400 – 1200 m, och en servicestation längs varvet. Således har man aldrig mer än ett varv till nästa vätskekontroll. Erfarenheten från mitt ultralopp är att utbudet av dryck och energi är mer varierat på ett ultralopp än på ett vanligt marathonlopp. I Trollhättan bjöds det på vatten, saft, sportdryck, cola, mackor, köttbullar, soppa, energibars, godis, kakor, bullar, m.m., m.m.

Gemenskapen är en helt annan på ultralopp. Det känns som att tävlingsmomentet i ett ultralopp mer är ”mot sig själv” än mot andra. Som att de andra deltagarna i loppet är medtävlande iställer för motståndare. Denna känsla har jag inte fått i marathonlopp eller andra mindre lopp (som halvmaror och milar). På en varvbana kan den som i slutänden vinner loppet springa ett varv eller två med den som i slutänden blir sist, bara det känns rätt häftigt.

Inställningen som behövs när man startar i ett ultralopp är helt annorlunda än i ett marathon. Man måste redan från början fylla på med energi ofta och spara på krafterna för att kunna hålla ett jämnt tempo och inte köra slut sig på det första fyra milen. För oss löparamatörer (där jag placerar mig själv i alla fall) är liksom inte frågan hur fort det gick eller hur långt man kom utan snarare att man klarade det, oavsett tid och placering.

Känslan när loppet är klart liknar iofs den euforiska känsla som man har efter ett fullbordat marathon, men på något sätt kändes det mycket mer. Samtidigt kändes det helt naturligt och som att det var väl inget…

Jag har säkert glömt något men dessa saker är de jag tänkt mest på när jag jämfört min upplevelse från Stockholm Marathon med min upplevelse från Trollhättan 6H. Så vad innebär detta nu då? Ska MarathonJohan transformeras till UltramarathonJohan? Nja, det tror jag nog inte. Jag känner att jag skulle vilja testa på ett 12H och kanske ett 24H. Fler 6H kommer det att bli eftersom det erbjuds få marathonlopp i min närhet så kan jag ta ett sådant istället. Distanslopp då? Kanske något kortare som Lidingö Ultra (50k) eller liknande. Att nu – efter ett 6H – börja tänka på längre grejer känns bara knäppt.

Annonser

One response to this post.

  1. Intressanta tankar! Visst skulle det vara jättekul att ha klarat av ett Ultralopp, men jag har en bit kvar. Har sprungit Lidingöloppet som längst.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: